Jag trodde man skulle bli gladare av att träna men inte jag...

Jag blir bara deppigare, hur kommer det sig kan någon förklara det?

Samtidigt som jag känner mig nere så känner jag mig lite lättare och duktigare  men ändå så känner jag mig så nere.

Kan någon förklara varför det är så?

Idag har jag varit helt slut.

Legat hela dagen igen av något slags utmattningssymptom.

Kanske är det för att jag pressat mig själv på gymmet i veckan.

Skulle tro det, vaknade av av och känner mig fortfarande som jag skulle blivit slagen gul och blå, första tankten var feber symptom men nästa tanke slog mig att det MÅSTE vara träningsvärk, i precis varje kroppsdel.

När man känner så här så skulle jag egentligen varit på gymmet och pressat mig lite extra, men det var helt omöjligt att piggna till och åka dit. Så jag beslutade mig för en vilodag och köra imorgon istället.

Måste ju pressa mig själv också fast jag är lite trött i muskler och sådant. Så man kommer över en tröskel och till nästa konditionsnivå, kanske inte pressa sig hårt, men att röra på sig.

Jag måste verkligen pressa mig själv lite grann mer för varje gång.

Vill jag gå ner så måste jag ju göra något åt det här.

Det är bara gråta , pressa sig, få ont. tills resultaten börjar synas, då lär väl allt slit vara mödan värt.

Till veckan ska jag b örja rida igen. Bara det inte är så kallt. Just nu är det  bara minus 17 grader.

Snart är det julafton och mina släktingar från sthlm kommer upp, första gången på flera flera år dem kommit hit på jul så det ska bli trevligt.

Nu ska jag plugga, har inlämningsuppgifter som ska vara inne imorgon, ska försöka ha diciplin och vara nästan färdig med någon av de andra kurseran också så jag kan koncentrera mig på lite julstädning imorgon. Medan jag har tid.

Glöm inte att rösta på röstningen jag har.

Kramar...

I dag b örjar jag att berätta hur jag sovit.

somnade strax före ett efter att ha legat och läst från 22.30

Sov en och en halvtimme när kissarna väckte mig.

Gick upp och lade mig i sängen i stället.

Somnade hårt och drömde en massa saker.

Vaknade vid 6.45 av att kissarna skulle ha mat, och dem ger sig inte först jag har klivit upp, dem drar i kartonger och plast och alltmöjligt dem får tag i ,, ja jag har fortfarande inte hunnit gjort allt julpyssel ännu. =( .

Gick och lade mig somnade hårt , vaknade vid 9, somnade hårt, vaknade vid 10 , skickade sms till min kompis att ajg inte skulle träna idag.

Vaknade vid 11 telefonen ringde, vaknade vid 12 telefonen ringde,

sedan var jag däckad i sängen idag.. låg och i sängen varvat med sova, och läsa. och vakna till av katterna hela e.m

15. 30 klev jag upp ganska utvilad men sååå ont i kroppen.

HÄR BERÄTTAR RUPERT SJÄLV I EN TRAILER VAD BOKEN HANDLAR OM.

SKULLE SJÄLV VILJA SE HELA FILMEN SEDAN.

TROR  DET HÄR ÄR GANSKA HJÄRTSKÄRANDE...

Hände något när jag skrev så jag fortsätter i ett nytt inlägg ...

Ja min favvokompis var på gymmet, han lät riktigt glad och trevlig.

Frågade lite allmänt om hur det går och så, så kom han fram till mig vid en av maskinerna, jag blev stel, jag vet hur man använder maskinen men när han kom så ville jag helst inte göra något för det kändes så pinsamt när någon ska titta på. Men så övervägde jag att börja, tänkte att: nu ska jag göra rätt nu ska jag göra rätt, men det blev HELT FEL, jag gjorde helt galet, blev inge bra alls, så han påpekade för mig hur jag skulle göra och visade , men jag skämdes... 

Varför ska jag alltid göra sådana tokigheter.

SEdan så var jag på en annan maskin och då kom han fram och pratade lite smått, och då gjorde jag ingenting, satt stilla tills vi pratat färdigt, ville inte känna mig så dum igen. SEdan efter en stund kom han in och sa: ha det bra! ,vi hörs och ses, sköt om dig hej då! Jag blev stum! eller nästan! jag vet att han alltid är artig och snäll och ödmuk samt trevlig. Men det var länge sen han kom tillbaka bara för att säga hej då!

Våra blickar möttes precis som dem gör när man pratar med varandra, men jag kan aldrig sluta tycka att hans ögon är sååå otroligt vackra. Det lyser ur dem, kroppen gör ju inte saken sämre heller hihi... Men det bästa av allt, det är vad han har innanför pannbenet och sitt skal. Han är underbar. Jag ska aldrig tappa kontakten med honom, han är för snäll för det, även om det kommer någon pojkvän med i bilden i framtiden. Denna pojkvän får acceptera min vänskap för honom... HAn är fantastisk fin människa. Synd bara att han inte gillar mig på samma sätt som jag skulle kunna göra för honom.

Det andra är att jag känner mig så otroligt ensam ibland. Jag har som sagt inga vänner kvar här på orten, dem är utspridda i landet. JAg har bara denna killkompis och en annan jag kan umgås med, men som sagt dem har sällan tid och ena killkompisen dricker så mycket, och bor långt härifrån och den andra har fullt upp med andra saker. Tjejkompisar har jag inga kvar alls. Visst har jag bekanta och de sociala kontakterna får jag på gymmet och stallet just nu, så nog klarar jag mig men man saknar ibland den där nära relationen till en annan människa , någon man kan lita på och som man kan berätta saker för och det stannar.

Det låter kanske som jag är en bitch eftersom jag inte har tjejkompisar.

Men till saken hör att jag har haft oturen att hitta fel sorts tjejer.

Kanske sitter det i sedan mobbningen att jag har extra svårt att umgås med dem, men oftast är det nog sättet dem för sig på, hur dem är,

jag respekterar alla människor det gör jag verkligen, men till en viss gräns, vill inte vara med tjejer som får en att må dåligt.

Om jag någonsin får uppleva en riktig vänskap så vill jag att det ska vara på ungefär lika plan. Jag menar att hon respekterar mig på samma sätt jag respekterar henne, med det sagt behöver vi inte tycka lika eller vara lika. Men att respektera varandra det är viktigt. Jag vill ha någon att skratta ihop med, kunna prata om allt med, gråta, gå igenom livets svårigheter, ställa upp för varandra ,ha skojj och bli ovän med för att sedan bli sams igen och vara starkare tillsammans än någonsin.

Tyvärr har jag inte haft turen att träffa någon sådan tjej. OFtast har jag bara blivit utnyttjad , gäller killar med för den delen, och jag duger bara när dem känner sig ensamma och inte har någon annan att prata med. En reservkompis är känslan.

Sedan är det så med många tjejer att det ska skapas hönor ur en fjäder jämt, de är många som vill se till att det ska bli konflikter, tjaffs och prata skit om andra människor, visst pratar skit om andra det gör man väl, man är väl ingen ängel, men det fins skit och skit, man kan skojja om andra utan att för den delen göra ner folk, eller prata illa om dem. Sedan är det många som är så pimpinetta, alldeles för, visst gillar jag också tjejgrejjer och vara lite pimpinett ibland, men det får inte gå till överdrift, jag tycker att en del tjejer skulle gott kunna få lite skit under naglarna, ta ett exempel, att vara i ett stall  eller meka med bilar det blir man inte ren av. =)

Men jag har klarat mig bra ändå, och jag är nog lite rädd för att ha en nära vänskap med någon också, det tar tid innan jag litar fullt ut på en person men jag ger alltid en annan person chansen och med lite tålamod så kan man bli bästa vänner, tyvärr är det inte någon som har tid att vänta på mig, det ska supas, festas och hålla på hela tiden. Finns andra saker i livet än bara festa. man kan göra andra roliga saker utan sprit.

Problemet är vart jag ska finna någon tjejkompis,

det tomrummet i hjärtat är ett problem att lösa... eller problem, det låter sååå jobbigt , det är en utmaning, kanske vågar jag ta för mig lite mer framöver, om jag lyckas gå ner lite i vikt eller bygga lite muskler. Man kanske kan gå ut utan att skämmas.

Ibland blir jag avundsjuk på de här såkallade " kändisarna" .

Ibland får jag en sådan stark känsla att vilja stå i rampljuset och visa alla dumma killar som gjort mig illa och alla tjejer för den delen som mobbade mig så starkt och gjort mig illa i vuxen ålder att jag Är något, jag kan något och jag har minsann lyckats bättre än dig.

Men ibland är jag glad att jag inte är i rampljuset, borde ju vara så, inte i alla fall men många att man har en slags press på sig att prestrera ,se ut och vara för att inte glömmas bort och inte synas längre.

Men ibland skulle jag bara vilja synas och kunna dela med mig av mina livserfarenheter av allt jag gått igenom.

Min dröm är att skriva en bok om allt, att sätta allt på pränt, men jag vågar inte.

Rädd att bli stämplad, att bli mer utanför att få en massa skit på sig som förr,, och det orkar jag inte.

Fast jag  ser inte en kändis som en kändis heller det måste jag påpeka. Många ser en kändis som en robot eller seriefigur utan känslor, jag ser en kändis som en person som alla andra, förutom att den har gjort något, varit med i något och förhoppningsvis gjort något bra och kan dela med sig av bra saker till andra.

En kändis är bara en stämpel.

En kändis ska vara en förebild tycker jag.

Nu börjar orden ta slut.

Ska burra ner mig under täcket och börja läsa en bok jag fick hem idag. Hästpojken. Tror den kan vara mycket läsvärd.

Jag lägger in en handling och en bild på boken.

Så kommer ett betyg när boken är slutläst som vanligt.

Kram i vinterkylan!